Har ni någon sin känt att allt kommer på en och samma gång?

Det gör jag hela tiden. ALLT KOMMER PÅ SAMMA FUCKING GÅNG!! JAG PALLAR INTE! JAG VILL INTE ATT ALLT SKA GÖRA DET.

Så vad fan ska jag göra åt saken. Nyss så tog jag tag i ett rak blad och försökte dra den mot armen?!?! Va fan händer? Ingen jävel vet...

Samtidigt som jag mår så dåligt så mår jag så bra just nu. Jag har mina "så kallade bröder". Joel, Isak & Pilip. Jag tror dom är mina bästa vänner. Jag menar jag ser dom int som vänner jag ser dom som bröder. Och jag kommer nogdrig förstå mig på dom till 100% men fuck den faktan. Jag står vid deras sida i vått och tort. Och jag tror faktiskt jag kan lita på dom mer än mina vänner som är tjejer.

Sen har vi Gustaf. Han är lixom en ny vän och ibland käns det som man känt honom lika länge som Joel och Isak och Pilip men ibland käns det som jag aldrig träffat honom. (killar är komplicerade   )

Hur fan kan killar säga att tjejer är komplicerade? Dom är så komplicerade som det typ går att vara...   (Tar tillbaka det.. För det är dom värkligen inte.)

Sen har vi Alva.. En räddare i nöden. Vad skulle jag göra utan min Beatch?   

Alva får mig alltid att skratta. Spelar ingen roll vad. Hon är min ridare i skinde rustning. Fasat i en hoodie och boyfriend jeans.Vi har vetat om varandra i månad. Hon är endå som en vän som tidiga barns ben. Det är som att hon funnits i mitt liv hur länge som hälst. Hon är så fin. En riktig vän som jag alldrig kommer släppa.   

Jag är nog en väldigt oförstålig person.

Jag är fett virrig.. Och jag är inte alls så bra på saker. Jag har ibland en hemsk beteende ibland. Och många stör sig nog på mig. För att jag är den jag är. Och jag är nog väldigt Dampig. Jag får i bland panik attaker. Och jag får värkligen spel ibland på mig och andra. Och jag kan värkligen skrika på folk och skylla allt på dom. Jag hatar menniskor i bland. Men värst av allt är att jag har börjat trötna på livet.

Jag satt senast för bara någon minut sedan och tänkte. Gör det ont att skära sig? Vad händer om jag har anorexia? Mår man bra om man svälter sig skälv? Och inte bara frågor. Utan hämska påståenden. Folk skulle må bättre utan mig! Jag är ett jävla psyko! Jag är ful och tjock osv.

Grejen är att jag mår inte bra när jag äter. Det käns bara som att allt sväller i munnen och att jag mår dåligt bara av att tänka på mat som jag INTE BORDE GÖRA. Något håller på att hända och jag är lite rädd för det! Man borde inte vara rädd för sig skälv men det är jag ibland.

Att fråga mig skälv vad jag ska göra? Jag försöker och får aldrig ett svar...

Jag försöker alltid få ur mig ett svar. Men det är inte så lätt när man inte äns vet vad som händer skälv. Mamma säger att jag börjar bli trött för att jag tränar dubbelt så mycket än vad jag gjorde förut men äter hälften så lite. Men grejer´n är att jag faktiskt äter mer nu än förut. Men mamma tror att jag äter för lite. Jag vet faktiskt inte alls. Och jag fattar inte heller varför jag skulle må så dåligt av det som jag gör. Jag gråter väldigt ofta nu förtiden utan andledning.

Jag tror dock att skulle jag behöva någon av Joel, Isak, Philip, Gustaf eller Alva så fins dom där. Och jag älskar värligen dom för det... Hoppas det är så också...

Jag vet iallafall att jag fins där för dom och det vet dom. Även fast jag kan vara dryg så inni helvete.